Fram för lilla Märta

På väg till Lillköping år 2006. En mycket gammal man och hans dotterdotterdotter hamnar i den lilla staden och slår sig ner vid sockeln till en stor staty. Den gamle mannen berättar om den sällsamma kvinna som där avbildats. Hennes namn var Märta Sofia Letterström och hon levde någon gång 1945, eller kanske var det 1946 . . .: 
Sture är en arbetslös musiker, som då hans kumpan Kurre en dag finner en annons om att ett damkapell söker en kvinnlig violoncellist, klär ut sig och söker platsen. Han blir engagerad och Kurre uppger sig vara fästman till Märta Sofia Letterström, som Sture i en hast döpts om till. 
Märta reser med damtrion (och fästmannen) till ett engagemang i Stadshotellets trädgårdsservering i Lillköping och gör sig snart känd i den lilla staden. Hon blir bekant med borgmästarinnan och introduceras i Lillköpings societet och kvinnoförening. 
När det blir dags för val av en riksdagskandidat råkar Märta genom ödets märkliga nyck bli uppsatt på första plats. Hennes argaste motkandidat är borgmästaren. De håller sina valtal på torget i Lillköping, vars kvinnor livligt sluter upp kring Märta. Hon segrar i valet och gör stor entré i Andra kammaren på Helgeandsholmen, där hon genast tilldrar sig uppmärksamheten genom sitt i många avseenden betydelsefulla lagförslag om den s k hustrulagen. 
Dessförinnan har Kurre och Barbro, damtrions violinist, blivit förälskade i varandra, medan Inga, som jämte sin väninna så småningom har börjat förstå att det inte står riktigt rätt till med Märtas identitet, inte kunnat undgå att fästa sig vid Märta, eller rättare sagt Sture, en smula. 
När Märta återvänder från Stockholm och riksdagen och det börjar bli dags att hon framträder med sitt verkliga jag, ordnas det så att hon försvinner mycket tragiskt genom en mystisk drunkningsolycka. Så kan äntligen de bägge paren få varandra och allt slutar i frid och fröjd. 
Så befinner vi oss återigen i år 2006, där den mycket gamle mannen, som i själva verket är Sture på gamla dar, lämnar Märta Sofia Letterström med en vördnadsfull hälsning. Hon försummar inte att besvara den.